sixpounder.blogg.se

Hej!

 

Jag hade nästan glömt bort att här bloggen existerar, tills jag kom på mig själv att jag behövde få skriva av mig lite. Shit vad längesen jag skrev något, och helvete vad saker inte har blivit som jag hade tänkt. 

 

Träningen, deffen, ja, allt egentligen. Inget är som jag kanske önskade att det skulle vara, när jag senast skrev i bloggen. 

 

Jag har inte alltid levt i nuet. Som förespråkare av att ta vara på sin tid, skäms jag lite. Många gånger gör jag precis som jag känner för att göra, men inte alltid. Eller det beror på hur man ser det. Vissa saker tänker jag bara att "imorgon", idag vill jag göra det här. Visst, jag gör vad jag känner för i nuet, men jag följer inte mina inre drömmar, utan lever i framtiden, sopar undan det jobbiga för att senare kunna ta fram det. 

Deffa, som den här bloggen har handlat så jävla mycket om (haha), får mig att skratta inombords. För att jag har misslyckats så inåt helvete. Eller egentligen vet jag inte om jag har försökt, på riktigt. "Man har inte misslyckas om man aldrig har försökt", sa min, sedan ett par år tillbaks, bortgågna kusin en gång till mig. Det är så djävulskt träffande i det här sammanhanget. Jag har tänkt försöka, men kanske aldrig försökt på riktigt. Inte varit beredd på vad ett försök faktiskt innebär. Velat ta den korta och snabba vägen, men sen då?..

 

De senaste månaderna har varit krävande. Mycket har hänt i mitt liv. Jag har flyttat till en vän p.g.a. separation, bott där i en månad, köpt lägenhet och flyttat igen - under tiden som jag jobbat, varit på festivaler, åkt utomlands och så vidare. Nu känns det äntligen som att lugnet kan komma till mig, jag kan återfå rutiner och veta hur min vardag ser ut. Det känns så jävla skönt. 
Nog för att jag älskar sommaren med allt vad den innebär, men nu behöver jag komma tillbaka till livet. Det vanliga livet, vad det nu innebär för mig numera.

Jag jobbar heltid förresten, jag fick en tillsvidareanställning på Dammsdal, där jag varit vikarie sedan drygt två år tillbaks. Plugga ska jag göra ändå, det tror jag att jag klarar av. Vill man så kan man, om jag försöker. 

 

Träningen har ju prioriterats bort en del under de senaste två månaderna och maten har varit skräp. Kort och gott är jag helt ur form. 

 

Haha, jag vet att jag låter jävligt deppig. Hur som helst ser jag det positiva i min situation just nu. Det kan bli bättre, det är jag som avgör. Jag känner någon slags makt över mig själv som jag inte har känt förut. Jag förstår att jag inte kan skjuta saker ifrån mig och tänka "imorgon". Imorgon varje dag blir aldrig. Den enda som kan forma min vardag till det bästa, är jag.

Jag känner mig på något lustigt sätt förväntansfull och motiverad till att styra upp min vardag nu. Att få rutiner med plugg, träning och jobb. Plugget börjar jag faktiskt längta till nu. Det var så skönt att gå på "sommarlov", att jag trodde att jag aldrig skulle klara av att komma igång igen. Nu ser jag fram emot höstens utmaningar.

Utmaningar som jag mår bra av. Rutiner av plugg och jobb, men framförallt att få träningen och kosten att fungera. Jag har verkligen inte orkat ta tag i det, men nu gör jag nog det. Några kilo tyngre, sämre form och så vidare, men vad spelar det för roll om man har viljan att göra nåt åt det?

 

Jag kom nyss hem från ett benpass. BCAA och äggröra satt fint efteråt. Innan jag gick till gymmet var jag helt omotiverad att träna, men jag hade bestämt mig. Jag skulle. Nu i efterhand känns allt bättre, som vanligt. 

 

Nu ska jag läsa en stund, ikväll ska jag promenera med Ullis.